Warning: mysqli_fetch_row() expects parameter 1 to be mysqli_result, boolean given in /storage/content/53/141553/kjellsblogg.se/public_html/wp-includes/random_compat/random_bytes_com_tnd.php on line 1 Stoppa Lucia | Kjell Erikssons Blogg

Stoppa Lucia

2016/12/11 / Information /

Ända sedan jag varit liten så har det varit diskussion om hur en Lucia ska se ut och vem som ska få vara det. Det handlade ofta om hårfärgen, om den skulle vara mörk eller ljus. Det handlade också om att fler än en borde få chansen att vara just Lucia. På ”Lekis” (som det hette då) förhindrades skrik, gråt och heta diskussioner med en kompromiss – att alla tjejer skulle få vara Lucia. Men tyvärr resulterade detta i att barnen ändå grät och klöste varandra eftersom de nu bråkade om vem av alla Lucior som skulle gå först in i gymnastiksalen. Lösningen blev som taget ur Star Wars, när stormtrupperna anländer. 23 Lucior som klampar in på rad och inte i led och som ser arga ut eftersom de bråkat så mycket innan föreställningen började.

Själv vägde jag för mycket. Över hundra kilo. Jag bad därför om att få vara tomte. Då kunde jag ha skägg, luva och säga att jag stoppat en kudde under röda tröjan (fast jag inte hade det). Men tomtar var förbjudna. Lärarna tyckte helt enkelt inte att någon skulle vara tomte i deras så kallade renodlade traditionsenliga Luciatåg, det hade ledningen bestämt. Detta stencilerades ut på en lapp vi fick ta med oss hem. Inga tomtar. Pojkar ska vara gossar. Jag blev alltså förpassad till att vara stjärngosse. Det här innebar att jag var tvungen att gå till ett varuhus och köpa ett vitt linne. Tvungen som en order, som att betala en bot, en avgift till varuhuschefen. 

Stjärngossarna skulle också ha en strut, en halvmeter hög. På den här tiden fanns bara en modell i papp med ett vasst mycket smalt gummiband som skulle hålla struten på plats. Struten passade inte mig, för jag hade dubbla hakor. Mamma fick dra resåret med två händer för att ta sig runt mitt kåldockehuvud, tills resåret kunde gräva sig in mellan hakorna. Struten satt då så hårt att den gjorde mig blå i ansiktet och gav mig konturen att nu ha tre hakor. Under testpromenaderna hemma i radhuset tog det inte lång tid förrän det hördes en smäll genom hela kommunen. Det var resåret som gav upp och som gav mig en rejäl snärt i fläsket. Explosionen rev upp två stora sprickor i papphatten och gjorde så struten flög iväg som en raket och landade med spetsen neråt, som gav vika och blev evigt böjd och trubbig.
Mamma försökte nu laga det hela med pappas professionella häftapparat han hade på sitt arbetsrum. Dags för nya testpromenader. Fyra steg senare sa det pang igen och den här gången fick jag rivmärken från öronen och uppåt samt en häftklammer i ögat. Häftmassa, gaffatejp, snören, kontorstejp, garn, kardborreband, karlssons klister, till och med silikon som blivit kvar sen pappa kaklade badrummet – allt fick vi använda för att strutjävlen skulle sitta kvar i tre refränger runt mitt tjocka huvud. 

Så till linnet. En klänning. När jag växte upp var det bara jag som var tjock så trots att vi köpte det största linnet i XL så snodde min stora kropp så mycket tyg att linnet bara räckte till knäna. Jag såg ut som ett torkskåp med bara ben, vinterkängor, raggsockor och strut. Det blev förstås backning från skolan och en ny stencil där det stod förmanande att linnet skulle gå ner till golvet då det var viktigt att vi alla såg likadana ut. Mamma fick gå tillbaka till varuhuset och nu till sängavdelningen och köpa ett påslakan. De fanns förstås inget i lager som var helvitt men det fanns ett med Tom & Jerry som nog skulle gå att vända ut och in. Vi fick klippa ett hål för mitt huvud, och sen hoppas att det dåliga ljuset inte gjorde så trycket av seriefigurerna syntes igenom.

Nu skulle det repeteras. I timmar, kväll efter kväll, eftermiddag som förmiddag, från mitten av oktober. Jag gick nämligen i musikklass. Men den kommunala musikskolan var ingen utbildning för popstjärnor utan för körsångare och blockflöjtister som trodde på en framtid där de mest spelade låtarna på ett framtida Spotify skulle bli ”Ave Maria” och ”Hosianna”. Det här innebar att det inte bara var ett luciatåg, utan 35 stycken. Köpcentrum, kommunhus, andra skolor, Globen, ålderdomshem, företag – till och med inne i ett badhus. Alltid i ottan, ofta skulle vi samlas vid 05. Varje promenad och sång skulle övas in i minsta detalj. Särskilt hur vi skulle gå. Vi skulle tassa ett steg i taget, sen vänta ett tag innan vi fick ta nästa tassesteg. Som stjärngosse bar jag en blompinne med en stjärna på så jag hade inget ledljus alls i mörkret. Jag fick orientera mig efter doften av bränt hår som Lucia lämnade efter sig. Då gjorde jag som de sa, idag skulle jag anmäla dem för tortyr. Prova gärna själv en dag när du är på väg till jobbet att gå så, i ett lakan med en vinglande strut du försöker balansera på huvudet, och du kommer aldrig att komma fram.
Men jag hade inget val. Luciatåget var obligatoriskt och ingick i skolplikten, ungefär som militärtjänst. Det är här jag vädjar. Stoppa detta vansinne nu. Tvinga inte barnen att uppträda för er, som elefanter på en cirkus.

För mig är det obegriperlig att folk debatterar hur en Lucia ska eller får se ut. Diskussionen borde istället handla om plågeriet som ligger bakom när skolpedagoger tvingar på barn lakan, strutar, kransar och batteriljus. Har de ens frågat barnen om de vill? Det är faktiskt inte alla som har lust eller ens vill lägga pengar på en klänning. Varför kan inte de vuxna själva dra på sig ett lakan istället och lussa, om nu de vuxna tycker det är så kul och viktigt för traditionen? Det finns massor av grustag, soptippar och myrmarker där lärare och pedagoger kan lussa omkring på god säkerhetsmarginal från oss som vill slippa eländet. 

KJELL ERIKSSON